Den stundande veckan kommer i princip att bestå i slöseri av tid. Idag var det meningen att jag skulle bränna pengar, men det blev inte så. Det var meningen att jag skulle hitta min studentläsningsmotivation, men så blev det inte heller. Istället blir det väl slöseri av tid, såvida ingen kommer med bättre förslag. Det vore roligt att vara någonting och leva för någonting som inte är skola eller familj just nu. Det må låta pessimistiskt, men det är ju så det är. Så tills vidare slösar jag tid.

>Läsandet gick relativt tills jag tappade all motivation. Nu går det inte alls. Tur att jag hann gå igenom alla psykologikurser innan jag föll av pinnen, i alla fall.

>Jag saknar alla underbara fkf-människor. Det är ensamt här varje dag, oavsett. Jag har överträffat mig själv vad gäller kastande av stenar i glashus. För mycket egentid brukar resultera i glassplitter, men det här är ju för tusan som en enda lång kristallnatt.

>Igår bowlade jag, F, C och C och plötsligt hamnade vi i Jakobstad vid pub Netti samt vid Korvgörans. Sånt lever man på en stund.

>På musikfronten har jag bara ett nytt band att bjuda på. Trespassers William. Låter Lie in the Sound framkallar tårar. Om det beror på dess sammankoppling med One Tree Hill eller om det är något annat vet jag inte riktigt.

>På tal om One Tree Hill så håller jag på och ser igenom alla avsnitt för tredje gången. Det är fortfarande bra. Världens bästa verklighetsflykt. Världens bästa soundtrack. Världens bästa serie.

>Idag fick jag höra att jag låter exakt som den här tjejen. Vad tycker ni?

>>Och så skulle det vara intressant att se vilka som brukar kika in här emellanåt/regelbundet. Kan ni vara så vänliga och lämna en kommentar och berätta vem ni är?

Vissa dagar är det bara skönt att lyssna på ultimat depp-musik. Låta sig sväljas och spottas ut. I min i-tunes finns det en playlist som heter just "depp-musik". Den sväljer och spottar ut.

Katie Melua - The Closest Thing To Crazy
Anthony and the Johnsons - Hope There's Someone
Metallica - Mama Said
Ray LaMontagne - Hannah
Ray LaMontagne - Empty
Pink Floyd - Wish You Were Here
Kent - Mannen i den Vita Hatten (16 år senare)
Kent - Järnspöket
Led Zeppelin - Going to California
Laakso - Västerbron
Raymond & Maria - Ingen Vill Veta Var Du Köpt Din Tröja
Raymond & Maria - Min Pappa
The Turtles - So Happy Together¨
Lars Winnerbäck - Faller
Lars Winnerbäck och Lisa Ekdahl - Tvivel
Lisa Ekdahl - Hon Förtjänar Hela Himlen
Patty Griffin - Be Careful
Seether feat. Amy Lee - Broken
Eagles - Hole in the World
Enya - Only Time
Coldplay - Fix You
Once - Lies
John Mayer - Victoria
Daniel Powter - Jimmy Gets High

Berätta gärna vilka era depp-låtar är.

Igår fyllde jag år. Nu är jag lika gammal som T, alltså gammal som gatan. Som alla andra år har jag hela livet framför mig - man verkar ju ha det i och med alla födelsedagar.

Hela jag längtar efter att få göra musik, och så fort jag sätter mig ner vid keyboarden eller med gitarren slår det stopp. Antingen blir det bara tråkigt eller så tycker jag att det låter som .. någonting som kunde liknas vid någon svordom ungefär. Jag vill sitta ner och sjunga i stämmor. Gör någonting med låtarna. Min röst ensam med skrälliga ackord gör inte musiken rättvisa.

Såhär dagen efter penkkis när allt är lite vemodigt fritt och det börjar bli dags att ta några steg framåt är det svårt att se ironin i vissa situationer. Som när man känner sig underligt pigg efter en sen kväll, tar sällskap av Lars Winnerbäck och detta är vad han har att komma med :

"har du kommit nånstans? har du sumpat din sista chans? är du framme nu?
har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på? är det verkligen du?"

Hur i hela friden ska jag veta det, Lars? hur i hela friden ska jag veta det?

Ibland är det lättast att besvara en fråga med en fråga.

Jag tar en sak i taget och hoppas att allt går som jag vill att det ska gå.

Och att Ni vet hur oändligt mycket Ni betyder för mig, hur stora ändringar Ni åstadkommit och hur mycket Ni berör mig. Ni har mött världen med mig och gjort mig tryggare, helare och viktigare, det har Ni verkligen. Jag har bara varit för sparsam med att berätta det för Er.

Igår fick jag bara ge upp med att spela teater för mig själv. Konstigt nog slutade det inte med takstirrande, utan med att jag lyssnade på (och sjöng med till) mina ultimate-depplåtar och städade köket. Snäll nån, när har jag blivit en sån som städar när jag är upprörd? Nu i efterhand är det en ganska underhållande tanke.

Jag har gått igenom denna dag som i en vakuumbur. Ja, bur.
Sista tenten någonsin i den här skolan (förutom tentandet av gitarrkursen och eventuella tenter i ordningsmannakursen) är skriven och det gick långt ifrån så dåligt som förväntat. Där drog jag dagens första lättade suck.

Senare på dagen ville F ha en tröstekram och efter en stund kom I och erbjöd sina kramtjänster. Jag gick själv och kramades med M. Lättnadens suckar x3.

För en stund sedan fick jag ett efterlängtat samtal av världens bästa lillebror som orsakade lättnadens suck nummer 5: jag behöver inte oroa mig för min faster med familj. Inte ens för minstingen, och det är en skön känsla för honom hade jag tänkt på mångampnga gånger under dagen.

Nu är det ett evinnerligt karkkiköpande som står på programmet: först till minimani för att köpa penkkiskarkki (sånt som man kastar försiktigt åt snälla människor och prickar elaka människor hårt i pannan med under inkommande torsdag) och sedan in till staden med A för att köpa studentskrivingskarkki och .. fredagsgodis till inflyttningsfest hos I.

Lättnadens suck nummer 6 tänker jag låta Barney skapa åt mig, resten av kvällen är det HIMYM på gång.

Kanske de här suckarna kommer att ta mig med åt rätt håll. Håll denna gång, istället för hål. Hål är jag trött på.

Dagen började precis så dåligt som den bara kunde : jag blev behandlad som om jag vore både dum och oförskämd. Man ska inte fråga sina elever "tycker du annars att detta är ett bra system?" om man inte tål svaret "om jag ska vara ärlig tycker jag att tanken är god, men systemet är ganska dåligt. Iställe kunde man göra såhär .." tur för mig att jag har tillräckligt med självbehärskning för att inte bli oartig. Jag var inte den som backade upp min sak med argumentet "ni skriver inte tillräckligt bra svar" och helt fick det att låta som att det var det vi pratade om.

Om man blir tillfrågad har man väl rätt att komma med negativ feedback bäst man vill, eller hur? man tycker dessutom att vuxna människor borde tåla ärlighet, men tydligen inte. Nåja, häng mig då.

Efter att alla mina nerver gått upp i rök fick jag plötsligt börja skratta igen: soffornas krig utbröt nämligen. Det var ninjorna Thomas-san och Wagon-san ("kärran" är mitt nya smeknamn, därav namnet) i stora soffan mot piraterna Marrrrtin och Arrrdrrea.

På matrasten (och under halva penkkisplaneringen, schh ..) gick jag och fem favorit-tjejor på pizza för att slippa hannibal-soppan som serverades i skolan.

Nu sitter jag på dagens sista lektion som råkar vara hälsolära och intar kunskap om droger i alla möjliga former samtidigt som jag lider av någon form av akut mindervärdeskomplex. Det är ju hellöjligt vilka känslostormar en dag kan innehålla.

Människorna här har tappat viljan att umgås och plötsligt är det inte lika trevligt som det skulle kunna vara. Det är bara att konstatera : allt är konstigt just nu.



 

Idag gick jag äntligen till frissan. Håret ser i princip ut som det brukar efter ett frissabesök, bara aningen kortare längder uppe på huvudet. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Det syns inte så bra på bild - dels för att jag inte har tålamod att ta en seriös bild och dels för att ljuset i mitt rum lyser ungefär lika bra som en gammal ficklampa.

Partysminket e på - nu ska jag till bowlinghallen med min familj och mina grannar och efter det kommer min vaimo hit för att testa a shitload of nya cidersorter, äta chipsch och se på då svenskarna skapar till sig i melodifestivalen. Jag känner på mig att den här kvällen blir en stor succé. It's legen .. wait for it .. DARY!

Ve och fasa ifall jag skulle gå och tappa bort min svarta necessär.

Den är som sagt svart och ena sidan är täckt av paljetter, ironiskt nog. Ironiskt är det för att jag råkar avsky paljetter (och glittriga saker i största allmänhet), vilket innebär att jag anser min necessär vara rätt ful och ändå bär jag med mig den precis överallt.

Den är ett litet överlevnadskit egentligen. Alla mina vitala ägodelar befinner sig i den. Däri finns pengar, min telefon, mina nycklar, hårspännen, USB-minnen, värkpiller, en mp3-spelare (oftast), linser, vaselin, ett par örhängen, ett reflex, kuponger, frimärken, tuggummi och handkräm. Dessutom finns där en hel drös med kort : körkort, bankkort, makuunikort, seppäläkort, lindexkort, stamkundskort till Optiks (där var jag senast när ja var i 10årsåldern ..), kappahlkort, filmtownkort, studiekort, 3 bibliotekskort till olika bibliotek.

Och visst ja, mitt nyaste kort : donationskortet. Det var en saga i sig det också. För ett tag sedan var ett gäng bekanta och donerade blod vid Röda Korsets högkvarter här i Vasa. Jag, F och A kom fram till att det ville vi också göra, så i förrgår gick vi dit. A fegade ur innan vi hade börjat gå och jag var tämligen (liv)rädd för nålen som skulle penetrera min vintertorra hud.

Jag kom in, såg en rödklädd medelålders tant sticka nålen i en brunklädd medelålders man och fick svindel. Och så var det med den saken.

Jag och A satte oss ned, tog hand om F's saker (vilka lämnades på random stol på vägen till nålstickningen, surprise, surprise ..) bestämde oss för att vi visst ska donera blod. Nästa gång. Sedan utbytte vi sjukhushistorier och kom fram till att vi båda lider av en smärre sjukhusskräck. F, i enlighet med sitt gamla vanliga jag, förstod inte riktigt det här med att ta det lugnt efter att ha förlorat en del blod. Han halvsprang genom stan, skuttade upp för trapporna och körde sedan bil till Lidl. Om han överlevde med sådan marginal så överlever nog vi också, bestämde vi.

Donatorkorter var i alla fall något jag velat göra ända sedan jag var stor nog att förstå att man kan hjälpa oskyldiga döende människor genom låta bli att gräva ner fullt fungerande livsgivande organ under marken och låta dem ruttna. Det känns bra att vara myndig och förhindra sådana onödigheter.

Vid Lidl inhandlades mat för kvällen, isté och happycandy. Happycandy är en stor påse med massa små godispåsar inuti. Ingen kan vara ledsen om man har en sådan. Happycandy.

Jag har lyckats samla ihop källorna till de flesta av mina problem : det måste finnas en mening med allting och alla förteelser måste erbjuda något i gengäld. Det är när jag misslyckas med att hitta meningen som det blir jordbävning i mitt huvud och det tar hus i helvete i mitt liv i största allmänhet.

Idag har varit en bra dag. Jag har städat, handlat, busat runt med världens sötaste hund, målat med vattenfärger, gjort laxröra, låtit mig inspireras av sextiotalsmusik samt gråtit i ren nostalgi åt Skönheten & Odjuret (o du vackra saga, o du vackra soundtrack, o du vackra barndom..).

Jag inspireras även av Elisa - Rock Your Soul. Den träffade mig lite som när en tröskel träffar ens stortå, fast på ett bra sätt. Alltså som när tröskeln missar stortån.

Grejen med I är att hon nästan ser mig som genom ett barns ögon ibland. Hon ser någon slags strålning från mig som jag knappast vågar tro existerar över huvudtaget.

Vi gick ut på en promenad, fann oss själva vandrandes längst otaliga vägar överallt i hela vinterstaden. Hem kom jag efter två och en halv timme, lättare till sinnes och skönt tom i huvudet. Det blir alltid lite så när vi får diskutera fritt. Lite som att få sitt oändligt stökiga rum städat utan minsta ansträngning.

Vilken effekt två och en halv timmes promenad i kycklinggula tygskor hade på mina fötter kan man ju diskutera.

För det är en sådan kväll man behöver när allt annat går lite för fort och man inte vet anledningen till varför. Det kallas distans.

Idag sjöng jag och min bror the Sound of Silence i stämmor. Det var en upplevelse. För att inte tala om svårt. Men det var askul. Ja sama suomeksi!

Önska mig lycka till. Jag lär behöva det i min förhoppning om att sova en hel natt utan att vakna i panik p.g.a nattens fjärde mardröm.