Grejen med I är att hon nästan ser mig som genom ett barns ögon ibland. Hon ser någon slags strålning från mig som jag knappast vågar tro existerar över huvudtaget.

Vi gick ut på en promenad, fann oss själva vandrandes längst otaliga vägar överallt i hela vinterstaden. Hem kom jag efter två och en halv timme, lättare till sinnes och skönt tom i huvudet. Det blir alltid lite så när vi får diskutera fritt. Lite som att få sitt oändligt stökiga rum städat utan minsta ansträngning.

Vilken effekt två och en halv timmes promenad i kycklinggula tygskor hade på mina fötter kan man ju diskutera.

För det är en sådan kväll man behöver när allt annat går lite för fort och man inte vet anledningen till varför. Det kallas distans.

Idag sjöng jag och min bror the Sound of Silence i stämmor. Det var en upplevelse. För att inte tala om svårt. Men det var askul. Ja sama suomeksi!

Önska mig lycka till. Jag lär behöva det i min förhoppning om att sova en hel natt utan att vakna i panik p.g.a nattens fjärde mardröm.