Vad gör man när man alltid velat tillbaka tillbaka till skolan under loven och plötsligt inser att, av allt man vill, är det allra sista just tillbaka? Det här är första gången jag verkligen inteinteinteinteinteINTE vill packa ihop mina kläder (läs: mina tunikor och strumpbyxor.. ) och flytta mitt förhållandeivs lilla arsle tillbaka.

Jag har alltid känt mig så välkommen bland skolmänniskorna och i hela atmosfären och nu är hela situationen pannkaka. Pannkakan är inte ens ett resultat av mitt bakande och ändå är jag mitt i smeten. Det ska pluggas, skrivas, läsas, ordnas, kommas ihåg och på något mirakulös sätt förväntas jag lyckas hålla samman allting. Hålla samman. Så absurt, egentligen. Varför är det alltid jag som ska hålla samman och hållas samman?

Ja, jag är en aning bitter inatt. Jag anser mig ha rätt till det. Jag anser mig ha precis all rätt i världen att vara bitter, för inatt känns det inte som att jag har särskilt mycket att åka tillbaka till. Det är ju ändå det man gör är man har något att klaga på - man klagar.

--

Nyåret spenderades i alla fall i goda vänners lag. Jag hade roligt. Det finns en fantastisk gemenskap i saker som att räkna in det nya året och skåla i champagne, för att inte tala om hur roligt jag och A kan ha bara när vi tjatar på M för att vi vill börja blanda bål innan några gäster infunnit sig. Se där, jag har en positiv sida också.