Ve och fasa ifall jag skulle gå och tappa bort min svarta necessär.
Den är som sagt svart och ena sidan är täckt av paljetter, ironiskt nog. Ironiskt är det för att jag råkar avsky paljetter (och glittriga saker i största allmänhet), vilket innebär att jag anser min necessär vara rätt ful och ändå bär jag med mig den precis överallt.
Den är ett litet överlevnadskit egentligen. Alla mina vitala ägodelar befinner sig i den. Däri finns pengar, min telefon, mina nycklar, hårspännen, USB-minnen, värkpiller, en mp3-spelare (oftast), linser, vaselin, ett par örhängen, ett reflex, kuponger, frimärken, tuggummi och handkräm. Dessutom finns där en hel drös med kort : körkort, bankkort, makuunikort, seppäläkort, lindexkort, stamkundskort till Optiks (där var jag senast när ja var i 10årsåldern ..), kappahlkort, filmtownkort, studiekort, 3 bibliotekskort till olika bibliotek.
Och visst ja, mitt nyaste kort : donationskortet. Det var en saga i sig det också. För ett tag sedan var ett gäng bekanta och donerade blod vid Röda Korsets högkvarter här i Vasa. Jag, F och A kom fram till att det ville vi också göra, så i förrgår gick vi dit. A fegade ur innan vi hade börjat gå och jag var tämligen (liv)rädd för nålen som skulle penetrera min vintertorra hud.
Jag kom in, såg en rödklädd medelålders tant sticka nålen i en brunklädd medelålders man och fick svindel. Och så var det med den saken.
Jag och A satte oss ned, tog hand om F's saker (vilka lämnades på random stol på vägen till nålstickningen, surprise, surprise ..) bestämde oss för att vi visst ska donera blod. Nästa gång. Sedan utbytte vi sjukhushistorier och kom fram till att vi båda lider av en smärre sjukhusskräck. F, i enlighet med sitt gamla vanliga jag, förstod inte riktigt det här med att ta det lugnt efter att ha förlorat en del blod. Han halvsprang genom stan, skuttade upp för trapporna och körde sedan bil till Lidl. Om han överlevde med sådan marginal så överlever nog vi också, bestämde vi.
Donatorkorter var i alla fall något jag velat göra ända sedan jag var stor nog att förstå att man kan hjälpa oskyldiga döende människor genom låta bli att gräva ner fullt fungerande livsgivande organ under marken och låta dem ruttna. Det känns bra att vara myndig och förhindra sådana onödigheter.
Vid Lidl inhandlades mat för kvällen, isté och happycandy. Happycandy är en stor påse med massa små godispåsar inuti. Ingen kan vara ledsen om man har en sådan. Happycandy.
Den är som sagt svart och ena sidan är täckt av paljetter, ironiskt nog. Ironiskt är det för att jag råkar avsky paljetter (och glittriga saker i största allmänhet), vilket innebär att jag anser min necessär vara rätt ful och ändå bär jag med mig den precis överallt.
Den är ett litet överlevnadskit egentligen. Alla mina vitala ägodelar befinner sig i den. Däri finns pengar, min telefon, mina nycklar, hårspännen, USB-minnen, värkpiller, en mp3-spelare (oftast), linser, vaselin, ett par örhängen, ett reflex, kuponger, frimärken, tuggummi och handkräm. Dessutom finns där en hel drös med kort : körkort, bankkort, makuunikort, seppäläkort, lindexkort, stamkundskort till Optiks (där var jag senast när ja var i 10årsåldern ..), kappahlkort, filmtownkort, studiekort, 3 bibliotekskort till olika bibliotek.
Och visst ja, mitt nyaste kort : donationskortet. Det var en saga i sig det också. För ett tag sedan var ett gäng bekanta och donerade blod vid Röda Korsets högkvarter här i Vasa. Jag, F och A kom fram till att det ville vi också göra, så i förrgår gick vi dit. A fegade ur innan vi hade börjat gå och jag var tämligen (liv)rädd för nålen som skulle penetrera min vintertorra hud.
Jag kom in, såg en rödklädd medelålders tant sticka nålen i en brunklädd medelålders man och fick svindel. Och så var det med den saken.
Jag och A satte oss ned, tog hand om F's saker (vilka lämnades på random stol på vägen till nålstickningen, surprise, surprise ..) bestämde oss för att vi visst ska donera blod. Nästa gång. Sedan utbytte vi sjukhushistorier och kom fram till att vi båda lider av en smärre sjukhusskräck. F, i enlighet med sitt gamla vanliga jag, förstod inte riktigt det här med att ta det lugnt efter att ha förlorat en del blod. Han halvsprang genom stan, skuttade upp för trapporna och körde sedan bil till Lidl. Om han överlevde med sådan marginal så överlever nog vi också, bestämde vi.
Donatorkorter var i alla fall något jag velat göra ända sedan jag var stor nog att förstå att man kan hjälpa oskyldiga döende människor genom låta bli att gräva ner fullt fungerande livsgivande organ under marken och låta dem ruttna. Det känns bra att vara myndig och förhindra sådana onödigheter.
Vid Lidl inhandlades mat för kvällen, isté och happycandy. Happycandy är en stor påse med massa små godispåsar inuti. Ingen kan vara ledsen om man har en sådan. Happycandy.
Bloggens inlägg (Atom)
Thomas